sagor på söndag #3

“Kungen och hattmakaren” adapterad från en folksaga från Filippinerna men

versioner finns också i serbien, wales, irland och grekland

Det var en gång en kung som var mycket känd i hela riket

för sina fantastiska hattar, en dag kunde han ha en hatt som

såg ut som en frukt korg full med frukt och vindruvor som

hängde över kanten. En annan dag såg hans hatt ut som ett

äpple träd med miniatyr äpplen. Hans folk såg alltid fram

emot att beskåda dagens hatt. Men kungen hade en hemlighet,

en hemlighet som bara hans hattmakare kände till.

Hattmakaren visste att kungen hade ett horn på huvudet.

Och kungen skämdes för sitt horn. Han kände sig annorlunda

och trodde att folket skulle reta honom eller skratta åt honom.

När hattmakaren höll på att mäta kungens huvud och designa

nya hattar frågade kungen, "Vad ser du på mitt huvud?"

"Jag ser ingenting," svarade hattmakaren, för även om han

kunde se hornen tydligt var han rädd för att säga det.

I sin rädsla sade kungen "Om du säger till någon vad du har

sett ska du dö", sade presidenten. Hattmakaren blev mycket

rädd. Det var så svårt att hålla en hemlighet, speciellt en

hemlighet som var så stor som denna.  Hattmakaren blev

så stressade av att hålla hemligheten att han knappt kunde

sova, knappt kunde äta och knappt kunde tänka på något annat.

Hattmakaren var rädd; men när han tänkte på hemlighet mer

och mer blev viljan att berätta för någon ännu starkare. Han

visste att han inte kunde behålla det. Slutligen gick han på

promenad långt utanför slottsmuren, ute på en äng, fram

till en gammal sten brun. Han tittade ner i den runda brunnen

och såg bara en handfull med vatten och några bambu,

växter som liknar vass. Efter han tittade runt på alla sidor

och försäkrade sig att det var folktomt, lutade sig hattmakaren

över brunnskanten och ropade

-Kungen har ett horn på huvudet.

Det kändes så skönt att han ropade en gång till. Och tredje

gången lutade han sig över brunnen och ropade. På vägen

hem kände han sig lättad, inte längre tyngd av hemligheten.

Han gick hem.

Inte lång tid efteråt kom en annan man förbi brunnen. Han

lutade sig över brunnen och tittade efter vatten men hittade

inget vatten. Då tog han istället fram en liten kniv och skar

av en bit bambu och gjorde en liten flöjt för att spela musik.

Så fort han började spela på flöjten hörde han en konstig sång

-Kungen har ett horn på huvudet. Gång på gång han spelade

och alltid samma sång. Han förstod inte riktig vad det

betydde. Det kom några människor längs vägen på väg

till marknaden, och när de passerade mannen som spelade

på flöjten, stannade de till i förvåning då de hörde

- Kungen har ett horn på huvudet.

Dessa människor skyndade sig in till marknaden och

började berätta vad de hade hört. Folket där gick till mannen

för att lyssna på den underliga sången. De informerade andra,

och snart hade nyheterna spridit sig över hela staden och

även till kungens slott.

När kungen fick höra skämdes han att alla nu kände till

hemligheten. Då skickade kungen efter hattmakaren för

att förhöra honom. Vem hade han berättat för. Hattmakaren

förklarade att han hade ropat i en tom brunn. Då skickade

kungen efter mannen med flöjten som förklarade hur han

hade hittade bambu i brunnen och gjort sin flöjt. Kungen

kunde inte straffa vare sig hattmakaren eller den andra

mannen.

Kungen förstod att det var dags att släppa sin hemlighet,

dags att inte vara rädd att vara annorlunda. I fortsättningen

bestämde sig kungen att bära fina fantastiska hattar men

nu fick hornet synas bara en liten bit genom hatten. Att

han var annorlunda behövde inte gömmas och sakta

lärde sig kungen att visa sitt horn och inte skämmas över det.
©️ Laurina Bergqvist