sagor på söndag #2

Lille grodan och lille ormen

Baserad på en folksaga från Ekoi folket i Afrika

Det var en gång en liten groda som hoppade mot sjön varje dag för att leka. Han lekte alltid
själv men drömde om att han en dag skulle få en kompis att leka med. Hans mamma vinkade
av honom på morgonen när han hop, hop, hoppade iväg. En dag när han plaskade runt i
vattnet tittade han bort mot den höga vassen i bortre änden av sjön. Då såg han ett par ögon.
Han tittade på ögonen och ögonen tittade tillbaka på honom. Han närmade sig ögonen och
kom närmare och närmare. Då hörde han en röst.

– Vem är du?

– Jag är lille grodan. Vem är du?

– Jag är lille ormen.

– Vill du leka?

– Visst.

Då började de leka tillsammans. Efter ett tag frågade ormen – Vad är det där som du gör?

– Jag hoppar, sade grodan och började visa ormen hur han kunde hoppa. Det var inte lätt för
ormen som inte hade några ben att trycka upp med, Men han försökte och försökte.

– Det börjar blir bättre, sade grodan. Snart kan du också hoppa.

– Visst.

– Vill du lära dig att glida?

– Absolut, sade grodan. Då började ormen visa hur man använde sina magmuskler att flytta
kroppen på marken från sida till sida. Lätt var det inte för grodan. Han hade aldrig känt till
att han hade sådana muskler och de verkade inte fungera lika bra som ormens magmuskler.
Men han övade.

– Det börjar bli bättre, sade ormen. Snart kan du också glida på marken.

– Visst. Men snart måste jag hem för dagen.

– Jag med.

De två nya vänner skildes åt för kvällen och bestämdes att träffa vid samma ställe imorgon.

Nästa dag träffades de två och lekte hela dagen. Hoppas, glida, hoppa, glida…

– Vill du vara min vän? Frågade grodan.

– Jag tror att vi redan är vänner, sade ormen. Då bestämdes det att träffas igen nästa dag.

På vägen hem tänkte grodan på vilket tur han hade som hade en sådan bra kompis nu.
Hoppa, glida, hoppa, glida…

Hans mor väntade på honom när han kom hem. – Du ser glad ut. Har du hittat en ny vän?

– Ja, svarade grodan.

– Vem är det? Vad heter han?

– Hans namn är väl lille ormen.

Hans mor började skrika av fasa. – Nej, nej, nej. Du får inte vara vän med en orm. Ormar
äter grodor. Nej, nej. Du får aldrig träffa honom igen. Du kan inte lita på en orm.

Samtidigt hade lille ormen kommit hem, Han försökte hoppa ett par gånger på väg hem
när han tänkte på sin nya kompis.

Hans mor väntade på honom när han kom hem. – Du ser glad ut. Vad har du gjort idag?

– Jag har fått en ny kompis, svarade ormen.

– Vem är det? Vad heter han?

– Hans namn är väl lille grodan.

Hans mor började slicka sig om munnen. Mums! Mums! Mums! Jag tycker också om
små grodor, att äta små grodor. Får jag träffa din kompis?

Lille ormen svarade sin mor med fasa. – Nej, nej, nej. Du får inte äta upp min vän.
Han är min vän inte din mat.

– Ormar äter grodor. Det vet du. Om inte du äter upp honom så gör jag väl det.

– Mamma!

Nästa morgon hoppade lille grodan bort mot sjön och leka. Och lille ormen gled
bort mot sjön för att leka. Så fort de träffades sade grodan – Min mamma har
sagt att jag inte får leka med dig. Hon tror att du kommer att äta upp mig.

– Det gör jag visst inte. Men min mamma har sagt att jag ska äta upp dig. Jag
sade att man inte äter sina vänner.

De tittade på varandra. De tittade på varandra länge. Det kändes att ögonen
gled längre ifrån varandra tills de tittade från varsin sida av sjön.

Förslag; Här är slutet inte färdig om man vill skriva slutet tillsammans med eleverna.

©️ Laurina Bergqvist